Barnet förstod inte smärtan som kom från tanken... känslan!
Barnet trodde mamma var arg... besvikelse, avstånd...sorg!
Barnet ville lägga tillrätta, men mamma förstod inte... arg, besvikelse avstånd... sorg!
Barnet vill tala, men hade inte ord... visade med sin kropp... men ingen förstod...
Då jag var 8 år började jag förstå...
En ganska lycklig barndom bröts häftigt genom
att jag lämnades bort för ingen kunde ta hand om mig
och min skolgång. Jag lämnades till en trygg trind tant, van att
ta hand om andras barn...Den sorg jag gick igenom då, hade inget att gör med mina föräldrars skilsmässa, utan fanns där av ett enda skäl... Jag trodde jag inte var värd något hos min mamma... Mamma hade inte tid, mamma älskade inte för hon lämnade bort... och man lämnar inte bort det man älskar.
Jag grät och sög på min älskade tumme. Den goda runda tanten skällde för jag grät högt, så jag grät så tyst jag kunde.... men fick skäll för jag smutsade ned örngottet med tummsugandet. Hon la senap på tummen...
Efter många nätter av kvalfylld saknad, tårar och smärta blev jag tyst i min gråt. Ingen kom för att hämta mig bort från saknaden...De kvällarna länge framåt såg jag min egen begravning och väntade på de sörjande... min mor, min far och min syster... I sömnens tillstånd såg jag dom och dom sörjde... I vakna drömmar kom dom inte... Jag var död ensam!
Aha ett tidigt trauma säger psykologen
Inte alls säger jag... en sund reaktion för ett barn...
Men man ville inte se, inte höra inte förstå...sorg är tabu!
Trösten att det svåra fanns hos alla förnekades... man bär ensam sin skuld!
Det blev ett minne för livet inför det som komma skulle!