Det blev många uppbrott under mina ungdomsår. Detta av både praktiska
skäl och av att jag var en vilsen tonåring. Jag minns den som en mycket
mörk period av mitt liv... Jag sög på tummen tills jag var 15 år, den var
fortfarande min bästa vän!

Sedan fick jag bli vuxen kvickt. Var med barn vid 17 års ålder
och mannen då i mitt liv var inte något att lita till, men jag förstod det inte
förrän det andra barnet kom då jag var 19 år... Därifrån har jag tagit
ansvar för allt runt omkring mig. Ingen annan än jag själv fanns vid min sida!

Konstfack blev inte bara en utbildning... det blev också en räddning ut från en ohållbar
situation tillsammans med en man som senare konstaterades var sinnesjuk.
Jag gifte om mig av pur skrämsel, med en helt annan typ av man och fick ett barn till.
Livet tycktes då ordnat...på ytan väldigt väl ordnat. Jag blev etablerad tecknare och
författare som delade med min man firma... Pengar fanns!

Den som tror att depressioner botas med trygg ekonomi, har alldeles fel.
Livet kräver sitt tribut... för mig blev det tabu att vara ledsen för jag hade det så bra...
flydde in i skapandet, likväl som i försöken att komma undan till en egen vrå, med köp av gård och hästar och.... ja just det och... och... i stället för att vända mig om och ta mina skuggor på allvar...

Av mitt liv är det ingenting jag ångrar... Utom en enda sak. Varför lyssnade jag aldrig på
rösten inom mig som ropade efter värmen, gemenskapen och närheten. Varför lät jag
mig själv ta på mig hela ansvaret för andra. Inte bara min familj... andra också utöver den!
Det kunde ju inte sluta på annat sätt än att jag nu som äldre kvinna måste se mig om
och ta hand om mig själv...vare sig jag kan fylla tomrummet av saknad eller inte.
Nu ger jag ut mina stolpar för det svåraste perioderna:

Första skilsmässan. Traumatisk och jag visste inte vem jag var...

Perioden i Stockholm med vantrivsel och barn som for illa...

Min äldsta dotter... och hennes död!

Min egen sjukdom i amalgamförgiftning... se En Sjuk Historia!

Mobbning och uppbrott!

En lång flerårig period av falsk trygghet... Jag flydde in i mitt arbete.

Konkursen av mitt liv...

Den sista skilsmässan... Nu tog äntligen var ansvaret slut, men VEM var/är jag?

Några av de här stolparna i slutet, får nu egna rubriker.
De är de mest påtagliga händelserna som jag
ibland inte fattar att jag orkade igenom, kanske inte heller gjorde det!
Och också de skeenden som mest skuggar min tillvaro.
Det jag då berättar i samband med händelser kanske kan göra det jag
kallar depressioner begripligt...

Tillbaka