Vänskap, kärlek, ömhet och erotik!
För mig finns dom alla i ett enda ord.... kärleken.

Det man känner för sina föräldrar och sina barn är kärlek.
Det som finns inom en då man ger sina förtroenden till vänner... är av kärlek.
Det som driver människan till skapande och kreativitet att ge... är kärlek.
Det man känner i ömhet för någon som far illa är kärlek.
Den kärleken delar man till och med många...

Det som finns mellan man och kvinna är allt ovan tillsammans och här blir erotiken en
ett led och en höjdpunkt för två älskande... Just den kärleken är omöjlig att dela med många.
Då är den otrogen... som i vår kultur upplevs av den övergivna parten oerhört smärtsamt... utan att behöva vara sjuklig svartsjuka.

Besvikelserna i kärlek...alla form av kärleksorg blir sår och ärr som inte vill försvinna. De finns där och kan nå så långt att smärtan blir för stor. Man isolerar sig... och lever i en fantasivärld där allt blir rosenbestrött. Många gör så... på den äldre människan kan det synas då en slocknad själ alltid visar sig. Ögonen söker inte längre... lystern i blicken är borta och lusten till leendet är svagt... Finns inte lust i leendet, finns ingen lust till liv kvar!

Mitt förhållande till kärleken har många fasetter... Sveken i erotik och kärlek till mannen, svider hårt. Men så länge det svider finns önskan till kärlek vid liv!! Även om en äldre människa har svårt att hitta sin like... finns den och lever inombords ett eget liv. Och då menar jag KÄRLEK den som innehåller allt!

Erotiken.... Ja många lever som om den vore det yttersta att tillgodose behovet av kärlek.
Jag förstår det inte! Utan kärlek kan jag själv inte känna lust till erotik. Den som ger mig den närhet jag söker och vill ge i till någon. Och min tolkning av en partners erotiska äventyr med andra, kan bli grym hos mig...
Åter finns jag där med barnet inom mig. "Du vill inte ha mig för du lämnar bort min kärlek och ger det till en annan..." Visst kan jag förlåta och ta tillbaka min grymhet, men det blir ett ärr som hela tiden finns där och känns för alltid i den relationen.

Erotiken är egoistisk. Men kärleken är det inte!
Ändå sviks kärleken med erotikens hjälp och relationen blir så komplicerad... Drömmen om den vän man hade som ALLTID skulle finnas där... vad som än hände, mår inte bra.
Sökandet börjar igen... för hoppet om att det skall finnas sådan gränsöverskridande kärlek är halmstrået till livskraft, lust och glädje - skapande och kreativa förlopp är beroende av den.... Jag tror inte det bara är så hos mig!

Jag kan inte kalla såren för svartsjuka...
Svartsjuka är något annat... och de år jag utsattes för dagliga svek från min partner
blev jag inte svartsjuk... jag blev besviken, första gången värst... vartefter slocknade min egen vilja till kärlek och främlingsskapet tog vid, mot just den mannen. Inget mer!

När jag nu skriver detta märker jag också att detta finns i vänskapens kärlek. Flyttar avvunden, girigheten och närigheten in hos vänskapen, flyr kärleken. Skuldkänslan finns också med som aspirant på att vara kärleksdödare. Att inte kunna ta emot kärlek, utan att se till vad man kanske måste ge igen...är en bakvänd avvund.
I kärlek vill man ge... och näringen ligger i att det man ger blir mottaget.
Man ger sig själv... sår sina bästa känslor i någon annan och gläds åt att det blir mottaget.
Kärleken begär inte mer... bekräftelsen ligger i en ömsesidighet!

 

Det finns människor som lever hela sitt liv med kärleken hos sig och varandra.
Men de flesta gör det inte...
Det finns gamla människor som finner både kärleken och erotiken på nytt...
Det finns unga som slutat söka den och förtvinar i avvund, girighet och till och med hat...

Av allt som hänt mig genom åren har inte kärleken hos mig dött.
Den har förändrat sin skepnad och djupnat. Erotiken är inte så viktig längre... den finns där men KRÄVER inte sitt tribut som bekräftelse på kärlek mellan man och kvinna.
Vännerna skiftar... på grund av svek, ja oftast! Men vänskapsom man förlorat genom avstånd kommer åter då man möts. För ofta finns det ömsesidiga kvar... det vi kallar "kemi".

Jag har mycket få vänner... nästan inga alls. Mitt liv bjöd mig inte så mycket besvarad kärlek, att vänskapen blev ren och hållbar. Visst sörjer jag och känner saknad. Men de vänner som finns, är de som hållit alla påfrestningar från just avvunden och girigheten.
De få... ger tillbaka allt av det jag saknat hos andra....

Av alla känslor jag har, som jag också visar vitt och brett genom min konst, ja, rent av ropar ut mot världen... är kärleken den som är viktigast. Utan den dör min själ och jag finns inte längre som en kreativ varelse...
Katastroferna har varit många under mitt liv... men på något oerhört vis har jag likt fågel Fenix stigit ur askan och hittat en väg ut...
Med doktorns hjälp ibland, men framför allt mitt eget inre som ständigt sökt det som är värt att leva för... KÄRLEKEN!
Mitt resume över mitt liv är att depressionen, det svåra och smärtsamma med livet, överskuggas av kärleken... den som finns i mitt inre och lever vid sidan om mörkret, har alltid varit starkare!

Tillbaka