Min mamma gick bort 92 år gammal, natten till Pingstaftonen 2001. Hon fick ett mycket långt liv. Ett liv som var spännande, för hon var rikemansdottern, som blev den vackra äventyrerskan... och senare i livet den fattiga, bekymrade ensamstående modern som ingen förstod...
I unga år hann hon med att se många länder, vara nära nog förlovad med en Italiensk Prins och in i det sista på ålderns höst ville hon ofta språka på engelska! Hennes yrken var många från sjuksköterska... guvernant...säljare... journalist... så småningom förtidspensionerad pga av ledsjukdom.
Men av allt som livet i hennes ungdom erbjöd henne, valde hon ändå min far till livskamrat... En bohem med konstnärshjärta, samtidigt som han ville erövra världen som affärsman!
Jag föddes vid krigsutbrottet, min syster 1,5 år senare. Det var krig och nöd i världen... Men min mor och far köpte en lantgård i Roslagen och därmed var försörjningsfrågan löst då andra led av köld och hunger de svåra åren.
Men de var inte lantbrukare!!
De skaffade pengar genom bokförsäljning och lät andra ta hand om gården - estniska medborgare som flytt - och vi barn lämnades till kvinnor med magen i vädret, som då erbjöds mat och boende till förlossningen - s.k. obemärkta.Men kärleken och den välordnade romantiska bubblan sprack i slutet av 40 talet. Skilsmässan var ett faktum. Då skiljdes jag också från min mor under skoltiden, de första 3 åren... och min saknad var enorm inom mig. Men jag dolde det effektivt, bakom en mask av styrka! Min syster som ju var yngre fick det litet lättare genom att slippa i alla fall ett av årens inackordering hos skoltanten....
Därmed förändrades drastiskt min mammas livsvillkor.
Som ensamstående frånskild mor blev hon inte accepterad som "anständig" i den småstaden vi sedan kom att bo i, tills jag gick ur folkskolan... Ekonomin var usel...
Här är mina minnen grå och svåra av en mamma som kom hem och alltid stupade i säng... medan min mormor, född ur adelsfamilj, tappert försökte ta hand om oss barn och bjöd oss på mycket kletig uppvärmd makaronipudding - det enda hon kunde laga till förutom kladdig mannagrynsgröt.Min mors kamp i ett samhälle som inte erbjöd henne minsta stöd blev än värre då jag var tonåring. Familjen splittrades p.g.a.att min mamma inte kunde få tag på fast bostad. Ibland bodde hon i lägenhet som portvakt... ibland i hyresrum när hon tog sig an en rik dams fotvård... då i Danderyd... ibland på billiga hotell. Mamma kunde inte vara oss närvarande och jag förstår hennes sorg och hjälplöshet... Jag förstod inte då... men förstod senare i och med det egna moderskapet!
Då jag fick barn som 18 åring köpte hon ett skuldsatt hyreshus för att få en lägenhet till mig i Stockholm, där jag promt ville vara...
Det slutade med att banken tog huset! Och min mors offervilja slogs i spillror av en otacksam dotter...Roslagsgården kämpade hon för... Jag har tackat henne många gånger... för att hon orkade och lyckades bevara det enda ställe, där vi som familj kunde samlas och blåsa våra romantiska såpbubblor om hur bra livet skulle bli sen... när och då allt ordnade sig....
Min mamma var på gården, MYCKET närvarande och där tog vi igen alla våra stunder vi aldrig förut hann med!
Men jag vet nu, att priset hon fick betala blev mycket högt!
Med åren och med min mognad insåg jag min mors enorma styrka och självständighet.
Trots sin uppfostran som "fin kvinna" klarade hon livets alla sorger och bedrövelser. Mina tonår måste varit mycket svåra för henne, för vi hade ett krig mot varandra utan like. Men alltid... alltid kom vi till långa filosofiska samtal, då vi verkligen nådde varandra igen. Aldrig anklagade hon mig för mitt trots och fasta beslutsamhet att gå emot hennes vilja.... och ständigt gladdes hon sedan över mina framgångar.Min mamma gav mig många svåra stunder i livet... men alltid visade hon ändå samtidigt vägen ut från det svåra, gav mig stöd och sitt fulla förtroenden. Som vuxen och trots de fysiska avstånden, kom jag mycket nära henne i all den glädje hon delade med sig, genom sitt sätt att vara.... En kvinna stark och förtröstanfull som levde i en generation hon egentligen aldrig blev förstådd eller hörde hemma.
Så vill jag berätta för er att hon aldrig blev en gammal människa. Då jag som 58 åring gjorde mitt intåg i Internet och den nya världen, ville hon vara med. Då var hon 88 år!
Men hon förstod inte hur detta kunde gå till att sända mailbrev som mottagern fick på några sekunder. Att det flög iväg och mottogs långt bort i en främmande kontinent, på några få sekunder. Att man kunde genom datorn lyssna på radio från andra sidan jorden fick henne att häpna... Hon förstod inte allt det fantastiska med den nya världen, men ville ändå veta mer...
Och jag berättade... En gång tog jag med min bärbara dator för att visa henne, men då var hon för trött och orkade inte. Samma sak med mobiltelefon. Hon fann en enorm förtjusning i att jag kunde ringa till henne från BILEN...då jag reste bort!
Hade inte min mamma, då vid 90 års ålder, funnits i en åldrig och sliten kropp som tvingat henne till sängläge, hade hon blivit delaktig i den nya tiden...
För henne blev det i stället en fantastisk saga, som jag fick berätta för henne... gång på gång, och om och om igen. Precis på samma sätt som hon läste sagor för mig och min syster, då vi var små.
Jag vill tacka min mamma för att hon med sin stora styrka och energi, gav sin vilda, förstfödda dotter samma styrka genom en stor frihet... Genom sin kärlek, tillät hon mig vara den jag var och den jag blev... och hjälpte mig vidare på den väg jag själv så egensinnigt valde...
Jag vill tacka livet... för att jag fick en så fantastisk mamma, som orkade leva med sån glädje som hon gjorde, trots så många svårigheter och umbäranden...
Jag vet mamma, att du hör mig nu från DIN cyberhimmel!
TACK FÖR ALLT DU GAV MIG!!!Din dotter Gunilla
