I sydliga länder skriker människorna ut sin sorg! Även då de är ensamma om den... även då de inte har tid tar de tid till sitt sörjande...
Men här i vårt land får vi inte sörja... allra minst då ett barn dör i sjukdomar som anses vara orsakat av föräldrarna...
Jag sörjde mitt bortgångna barn i tysthet. Fick av läkare mediciner mot lessenhet och sömnlöshet... en gest som än mer berättar om tabu att få lov att sörja...
Jag tecknade frenetiskare än någonsin... skrev också...
Ägnade mig åt hästar och flydde från det som kändes svårt. Vände mig aldrig om och såg på min roll i mitt eget liv. Vågade inte!
Jag sökte andra vägar och hittade dom... hoppades jag. Amalgamsjuka jag led av då tolkade jag i början som sorgsmärtor.... men så fick jag till slut hjälp med en tandsanering... insåg att att det inte var min sorg som plågade mig. Det blev en lättnad... men också en förvirring.
Vem var jag egentligen??? Vart förde livet mig????Depressioner kan utlösas av svåra händelser... men de kan också leva där helt av sig själv och bli ett sorts inre liv av förtvivlan, man inte vill vidkännas. Arbetsnarkomani hör dit. Det vet jag nu!
Bedrövelse över misslyckanden i livet... att inte hitta kärleken är också en livssorg som tar vid då livet når sin kulmen...
Att se vännernas svek likaså... Hos mig ledde allt detta till mer arbete och mindre analys av min situation i livet. Ett äktenskap till var förlorat... vilket jag vägrade inse! Orkade inte utan lät i stället skalet runt min djupaste bedrövelse växa. Det gjorde minst ont då!
Tron på att kärlek övergår i vänskap...kompanjonskap, fanns där, för så hade man sagt mig!
Men så gör den inte om inte båda ser det och vill det...
Min läggning till depression hindrade befrielsen från svåraste tankar som ständigt återkom. Medan mitt skapande alltid handlade om glädjen, humorn och sarkasmer... en självironi som lyfte mitt jag ovanför för vattenytan... Som Clown drunknade jag inte!!!
Senare i livet, en nära vän har sagt:
Man måste lära sig flyta...
att låta allt ha sin gång,
inte beröras i sitt djupaste inre...
Det lyckas jag aldrig med,
mer än då under perioder av produktivitet
som gav mig tröstande duktighetskänsla....Återigen, gång på gång, blev sveken min börda. En syster sviker... den första mannen svek för länge sen... Den andra svek i det fördolda... och vännerna visar sig vara något annat än vänner...
Släkten var värst... Ju kändare jag blev med mitt namn desto mer hängde dom i telefonluren, desto mer övergiven kände jag mig... De skulle aldrig ringt om de inte sett sin egen vinning av släktskapet med mig...
Ju mer Clown jag var, desto mer uppskattning fick jag... desto ensammare blev jag i mitt inre...Närhet till människor fanns inte för mig... Jag blev för framgångsrik! Och domen över mitt döda barn föll hårt och obetingat från de som visste...
Avundsjukan följde mig som en skugga av dolt hat från de jag trott vara trofastast! Och hos främlingarna blev jag den lyckade människan... hon den glada, roliga, framgånsrika....
KÄNDISEN!!!I dag har jag ytterst få
nära relationer... och ständigt
upplever jag att det inte kan bli fler...
Det jag söker finns inte i gensvar... avståndet är för stor...
Mellan mig och vänskapen finns min verklighetsflykt, mitt arbete, mina framgångar!
Jag skall vara den lyckliga för så lyder gemenskapens regler...Här finns svaret på att rikedom och framgång aldrig kan köpa lycka, för lycka är att få tillstånd att vara sitt innersta jag och tillåtas den sorg och glädje som livet erbjuder alla födda varelser. Häri ligger också olyckan att ständigt känna tomheten och saknad, längtan efter närheten... Det som inte tillåts av någon som enligt reglerna, äger lyckan...
Alla vet vi hur många människor som inte överlever sin utåtvända roll, just för att de inte kan leva med den rollen! De så ägda av allmänheten, att de får rubriker i medierna... den dag de ger upp...
Jag höll på att hamna där jag också!