Oro...

Hon låg där i sängen med det lilla knytet bredvid sig. Han började bli stor. Han var redan fyra månader gammal. Det svarta håret hade försvunnit och lite ljusa fjun hade börjat växa fram. Han var så söt där han låg och sov, klädd i den ljusblå sparkdräkten som hon själv stickat. Det var inte bara den som hon gjort själv utan allt som han hade. Skjortor, byxor, örngott, lakan och tom blöjorna hade hon sytt. ( På den här tiden fanns det inte engångs blöjor.) Allting hade hon pysslat med under graviditeten. Graviditeten som varit ett helvete!
Hon hade känt sig så lycklig när hon fick veta att hon skulle ha barn. Men lyckan övergick snart till att tänka på att överleva. Både för henne och barnet.

Hon jobbade tills hon var för stor och tung för att röra sig ordentligt. Dom hårdaste slagen började komma när hon var i femte månaden. Visst hade hon fått motta en massa stryk tidigare men desto längre graviditeten framsteg desto värre blev det. Nu var hon i femte månaden och slaget kom helt oväntat rakt in i mellangärdet. Hon vek sig dubbel av smärta. Det enda hon tänkte på var barnet. Med sina händer försökte hon att skydda magen. När hon låg där på golvet fick hon en spark i ryggen, sedan hörde hon dörren slå igen efter honom. Hon var ensam med sin ångest, rädsla och smärta. Det enda hon tänkte på var att barnet inte tagit någon skada.

Sista månaderna fortsatte på dethär sättet. Hon fick slag och sparkar i huvud, mage och rygg. Ibland var för sig, ibland samtidigt. Hon trodde inte att barnet skulle överleva eller klara sig utan skador.

Men det gjorde det och det blev en pojke. Och hennes högsta önskan är att han inte behandlar kvinnor som hans far gör.

© Tina