Döden i vitögat
Klockan var tre på natten. Den stora, gröna Forden svepte fram på en nästan öde landsväg. Bakom ratten satt en kvinna och på passagerar sidan satt en man med en pistol i handen. Pistolen hade han riktad mot tinningen på kvinnan. Ett par timmar tidigare hade han hotat med att ta livet av henne.
Hon såg knappt vägen framför sig på grund av tårarna som rann nerför kinderna på henne. Hon torkade av sig sina svettiga händer ibland men det tog inte många sekunder så var dom lika våta igen. Hela hon var svettig. Ångesten kröp i kroppen på henne men medan hon körde så satt hon ändå och funderade på vad hon skulle göra. Visserligen var mannen onykter men han visste ändå vad han gjorde. Att ta pistolen ifrån honom gick inte. Det hade hon provat men det resulterade bara i att hon fick ett slag i ansiktet. Skulle hon bromsa in så häftigt att han ramlade framåt och slog huvudet i vindrutan? Nej, det tordes hon inte heller för hon visste inte om hon skulle klara av att hantera den stora amerikanarn vid en eventuell sladd.
Nu hade dom kommit fram till en grusgrop och han beodrade henne att svänga in där på den lilla vägen som gick fram till gropen. Hon svängde in och körde en bit på vägen. Plötsligt viftade han med pistolen, böjde sig fram över kvinnan och öppnade dörren. Hon hann knappt trampa på bromsen. Han försökte knuffa ut henne men hon höll fast i ratten. Då satte han igång med att hota ta livet av henne och sig själv. Eller bara henne. Eller bara sig själv.
Där satt dom i bilen och hon började faktiskt känna sig rätt trött. Trött på allt tjafs från honom. Ögonen sved av allt gråtande. Kinden ömmade efter slaget hon fått. Hon talade med honom och försökte att han skulle lugna ner sig. Hon såg att han började vara mindre på sin vakt. Så började han hänga med huvudet. Hon visste att hon snart skulle vara tvungen att göra något om hon ville få ett slut på allting.
Hon steg ur bilen, gick runt den och öppnade dörren
till passagerar sidan. Med en kraftansträngning tog hon tag i honom,
drog ut han och slängde honom i gruset, slängde igen dörren,
sprang runt bilen, hoppade bakom ratten och körde därifrån.
Med ett leende på läpparna körde hon de fem milen hem.
Han kom hem följande dag. Han hade sovit i gropen och sedan fått
lifta hem.
© Tina
På bordet i köket stod en femliters dunk med brännvin. Hur hade han lyckats få tag i den? Köpt på kredit igen? Extra utgifter för henne! Han hade inga egna pengar att betala sitt brännvins köp med!
Hon visste hur helgen skulle bli. Det gällde att skärpa till sig så att hon var på alerten. Hon visste att klockan skulle bli mycket förrän hon kom i säng. Hon visste också att i morgon skulle hon ha någon blåtira igen.
Han aktade sig inte för hur han slog. Han brydde sig inte om att det blev märken efter slagen han gav henne. Det var hon som fick gå omkring med blåmärkena.
Han hade redan börjat dricka, såg hon. Ändå var klockan bara fem på eftermiddagen. Jaha, tänkte hon, bara han väl satte igång drickandet så kunde hon hälla ut lite från dunken. Hon vågade inte hälla ut så mycket åt gången för då fanns det risk att han lade märke till att det minskade. Hon visste att klockan nio skulle han vara i full gång. Stereon på högsta volym. Kassetter och skivor spridda runtom på golvet. Hade hon tur så stod tv och video fortfarande på sin plats. Sen skulle det dansas! Herreminjävlar, när man tror att man är Fred Astaire när man knappt kan stå på benen!
Sådär! Nu börjas det! Där kom första motgången! Han missade kassett uttaget. Stereon fick första smällen. Luckan till uttaget blev att minne blott. Adjöss med det! Vems fel var det? Hennes förstås! Hon hade inte sett till att kassetten kom i rätt läge. Hon som inte ens varit i närheten! Det var just det! Hon var inte där och såg till att allting fungerade som det skulle. Stackars henne!Smockan hängde i luften men, vad konstigt, den uteblev. Men ett grepp i håret måste det bli för att visa sin makt över henne! Det gjorde ont, det greppet. Att visa tårar gick inte. Ibland är det bra att visa tårar, ibland inte. Hon hade lärt sig dom olika stadierna.
Nu är vi där! Nu ska det valsas! Tango, foxtrot
och annat. Aj fan! Där fick hon ett finger mellan revbenen. Han trampade
ett steg fel men det var hon som inte kunde dansa! Denhär gången
var det ett glas som flög i väggen. Det var bara för henne
att plocka splitter från golvet. Hoppsan! Det blev visst för trångt.
Hon fick en spark i baken så hon flög framstupa. Kvickt vände
hon på sig. Aldrig vända ryggen till! Det hade hon lärt sig
för länge sedan.
Så fortsätter vi. Nu har vi kommit fram till stadiet där gråtanfallen
börjar komma. Det är nu som det börjar bli riktigt farligt
för henne. Det är så synd om honom! Hela världen är
emot honom och ingen förstår honom.
Så tömmer han det långa köksbordet. Med en handrörelse
sveper han ner allt från bordet. Sedan ska bordet vältas. Och det
finns ett par köksstolar som man kan slå till ved. Bra att ha om
det blir kallt. Och man måste ju möblera om lite ibland också.
Nu får hon ducka eller stå upprätt. Dum som hon är så
väljer hon att stå. Där kom första smällen! Den
tog i huvudet och hon kände hur bakhuvudet slog i skåpdörren
bakom henne. En bula där bak? Lite huvudvärk i morgon? Nu kommer
nästa smäll och den tar tvärs över ansiktet! En liten
örfil över ansiktet. Inget att gråta för! Hon kände
att hon fick näsblod. Med baksidan av handen torkade hon bort det. Inte
visa tårar! Inte visa känslor! Plötsligt kände hon greppet
i nacken! Hon hade känt det många gånger förut men hon
visste aldrig vad det skulle betyda. Denhär gången betydde det
att han lagt märke till näsblodet. Kallvatten kranen skruvades på
och hon hamnade med huvudet under det rinnande vattnet i diskhon.
Greppet i nacken var sten hårt! Hon hade inte en chans att vrida sig
loss. Hans andra näve tvättade bort blodet från ansiktet på
henne men det gjorde så förbannat ont i näsan och visst var
han tvungen att ta tag i den i den också. Lite sådär extra!
Nu började hennes tårar att blanda sig med vattnet som rann. Han
märkte det inte men hon visste att gränsen var nådd. En sista
ansträngning från hennes sida så skulle denhär kvällen
vara över
Hon tog stöd från diskbänken, kröp ihop som ett ilsket,
retat djur, svepte runt och slog honom med armen över halsen! Han föll
som en klubbad oxe!
Så var den kvällen över. Hon kom lindrigt undan. Bara en bula,
spräckt läpp och svullen näsa!
Inget märkvärdigt!
© Tina
Skorna
Det var annan dag jul och kyrkan var något alldeles extra. Stearinljusen
brann i sina höga silverstakar och i taket hängde en stor ljuskrona
av svart gjutjärn. Kyrkan var full av folk. Människor som stannat
kvar efter gudstjänsten för att se på bröllopet.
Brudparet stod framme vid altaret. Han lång och mörk med sitt alltid
lika lockiga hår som hängde ner på axlarna. Hon var lika
ljus som han var mörk. Hennes hår hängde ner på ryggen.
Nästan ända till midjan. För tillfället var det lite lockigt.
Lockat av någons locktång. Hon var brudklädd. Med krona,
slöja, något blått och något lånat. Lånade
var skorna. Skorna som var lite trånga så hon stod och önskade
att allt var över.
Nu började kantorn att spela. Det var dags att vända sig om och
promenera ut.
så var det dags för mottagningen. Folk stod och pratade, tyckte
och tänkte. Hade åsikter om kläder utseende och presenter.
Det frågades och undrades om vart bröllops resan skulle gå.
Men eftersom det inte fanns råd till någon resa blev det bara
några vaga och undvikande svar om det var inte bestämt.
Skorna klämde, håret började rakna och klänningen började
kännas trång. Hon önskade att käringarna skulle ge sig
iväg så hon fick av sig dom förbaskade skorna! Hon vill bara
fly från alltihop.
Äntligen efter sex långa timmar var allting över. Nu var hon
gift. Ingen återvändo fanns.
Eller fanns det? Det är en annan historia!
© Tina
Klockan var halv ett på natten.
Hon låg i sängen på övervåningen och lyssnade
spänt efter ljud där nerifrån. Sov han eller inte? Kunde hon
börja slappna av? Hon var dödstrött! Ännu en kväll
med hög musik, krossat glas och andra föremål som blivit sönder
kastade under kvällen. Det värsta hade hon städat upp men resten
fick hon ta i morgon. Äntligen var det tyst och stilla. Nu kunde hon
börja sova.
Plötsligt vaknade hon av att det stack i näsan och ögonen sved.
Hon satte sig med ett ryck upp i sängen. Det luktade brandrök! Hon
slängde sig ur sängen, snubblade ner för trapporna till botten
våningen. Hela huset var rökfyllt. Hon störtade in i vardagsrummet.
Det brann i soffan! Hon sprang fram till ytterdörren och slängde
upp den, tillbaka till vardagsrummet och slet ner karln å golvet, grabbade
ag i soffan och släpade ut den genom dörren och ut på gården.
Där stod den och brann.
Mannen hade slocknat i fyllan med en cigarett i handen och soffan antändes.
Han var så onykter att han inte vaknade fast han blev slängd i
golvet. Efter det fick han aldrig ha cigaretter i närheten när han
gick och lade sig.
© Tina
Pina
En kall natt för cirka trettio år sedan. Ute var
det bitande kallt och vintrigt med mycket snö. Utomhus visade mätaren
på trettiotvå grader minus. Då föddes min son.
I tio timmar låg jag där på förlossningsbordet. Fastbunden
ill händer och fötter. Läkaren kom bara om det var en riktig
krissituation och sköterskorna tittade till en ibland och frågade
hur man mådde.
Dom kunde lägga sig själva där så dom fick veta hur det
kändes! Om man i misstag vågade skrika när värkarna var
som värst så fick man höra att man skulle hålla käft
för man var själv orsak till att man låg där. En del
sköterskor verkade ha varit veterinärer i ett tidigare liv!
Det var dags att låtsas behöva gå på toaletten. Det
var enda sättet att slippa ifrån alla remmar. På toan var
det så kallt att fönstren var igenfrusna. Tänderna skallrade.
Blå var man över hela kroppen för man var iklädd bara
en tunn genomskinlig skjorta och inga tofflor fick man ha på sig. Jag
trodde jag skulle förfrysa hela mig!
Men plötsligt kom det en värk som satte fart på blodomloppet.
Svetten rann i floder. Det var slutspurten. Satte ner mig på huk och
där på toa golvet föddes han! Ungen var det fullaste jag sett!
Röd, skiten, rynkig och svart hårig! Nej, inte var han söt
precis.
Men efter ett par månader var han det godaste som fanns. Håret
hade börjat ändra färg och bli ljusare. Pigg och klok verkade
han också att vara. Han ställde sig upp och stå i spjälsängen
och på samma dag lärde han sig gå när han fyllde sex
månader. Efter det kunde han inte vara lugn en minut i sitt vakna liv.
Han var ett glatt och snällt barn. Han grät bara när han var
hungrig. Annars så skrattade han jämt och ständigt. Men hans
skratt skulle ta slut fortare än någon anade.
En dag kom han ivägen för en öppen hand. Handen skulle ge mig
en örfil men jag hade pojken i famnen och slaget träffade honom
istället! Jag såg de stora blå ögonen vidgas och bli
ännu större, hörde honom kippa efter andan och kände den
lilla kroppen slakna i famnen på mig. Hörde någon skrika.
Fattade inte att det var jag. Skrek rakt ut och sedan svartnade allt.
Ett par veckor senare så kom jag åter till sans. Då var
det lilla livet borta. Ett liv som bara hann få sin början.
Någonstans i något land ligger en liten kropp begravd. Var det vet ingen.
© Tina
Du och jag talar inte så mycket med varandra så jag tänkte
att jag skulle skriva ett brev till dig. Vad ser jag om jag tittar på
dig? Ett härjat, fårat ansikte, lite mörkhyat, som inte fått
sin färg från solen utan från dina gener och ditt påbrå.
Dina händer är ärrade av allt arbete och alla slagsmål
du varit med om. Jag vet också att din kropp har märken efter skador
du fått under åren. Kroppsarbete har alltid varit din melodi.
Om du har ansett att du behöver jobba.
Du har aldrig ansett att, karlar och kvinnor som inte kan hantera en spade,
är värt något. Du tycker också att du är den sista
riktiga karl´n på Guds gröna jord!
Vi har levt ihop i ett kvarts sekel. Vårt äktenskap var arrangerat
som så många andra äktenskap i din kultur. Men du påstod
ändå att du älskade mig. Men vart tog den kärleken vägen?
Försvann den när jag upptäckte att du knappt kunde läsa
och skriva? Det fick jag lära dig och då påstod du att jag
var arrogant och överlägsen. Du började forma om mig men tyvärr
så har du inte lyckats med det. Kommer du ihåg när jag hittade
dig i sängen med en annan kvinna och du störtade upp från
sängen, greppade tag i mig och slängde mig i väggen? Dåligt
samvete? Det var inte jag som blev ertappad, det var du! Tänker du aldrig
på vad du gjort? Som den gången du tvingade mig att köra
bil i fyra mil under pistolhot! Eller när du försökte köra
på mig med bil! Alla småskador som klämda fingrar och blåtiror?
Det värsta du gjort är ändå den gången som du slog
mig så att skallbenet sprack. Det finns så jävla mycket att
komma ihåg men jag tror inte att du tänker på det för
du anser att du bara uppfostrar en kvinna!
Jag har många gånger funderat över varför jag hjälpt
dig i olika situationer. T.ex. alla gånger som du försökte
ta livet av dig. När du försökte hänga dig, eller när
du skar upp handlederna! Eller den gången jag hittade dig livlös
som en mumie på soffan efter att du slängt i dig en massa sömntabletter!
Varför kunde jag inte låta dig dö? Jo, för det är
olagligt att låta någon ta livet av sig om man kan förhindra
det! Därför har jag räddat dig!
Jag älskar dig inte men jag känner medlidande för dig för
jag vet varför du är som du är! Du känner dig underlägsen!
Du vill ha total makt! Patetiskt!
Visst jag är inte felfri jag heller. Jag höll inte käft när
du ville, jag klädde mig inte som du ville. Jag har många fel och
du, du bara försökte uppfostra mig! En kvinna ska vara en nickedocka
åt dig! När man drar i trådarna så gör den som
man vill! Det irriterar dig att du inte lyckades med mig!
Mitt största misstag gjorde jag när jag skildes från dig!
För enligt seder och bruk så finns det inget som heter skilsmässa
i ert släkte. Det är vanhedrande! Det är bara döden som
skiljer oss åt! Men den risken har jag tagit och vi får väl
se hur resultatet blir.
Hoppas att du någon gång inser att du inte är störst,
bäst och vackrast! Ej heller att du är den sista riktiga mannen
på jorden. Den enda du är, är djävulen själv!
Det här är det första och sista brevet jag skrivit till dig,
men du kommer aldrig att få läsa det!
PS Grattis på födelsedagen!
© Tina
Ingripandet
Hon satt vid det stora köksbordet och tittade på förödelsen
runt omkring sig. Dom flesta av köksluckorna var bara ett minne blott.
En del av porslinet var sönderslaget så det var dags att skaffa
nytt. Nu hade han börjat kasta kniv för att skrämma henne.
Han trodde att han skrämde henne men det gjorde han inte. Hon hade blivit
så van vid hans beteende när han var onykter så hon brydde
sig inte. Det var bara att vänta och se vad som skulle hända.
Flera gånger kastade han morakniven mot henne och hon värjde sig
så att kniven missade och ställde sig i bordet istället för
i bröstet på henne. Hennes son var hemma på besök och
satt och tittade på tv i vardagsrummet. Hon visste att han inte skulle
länge tåla vad som hände men på order av henne så
ingrep han inte än.
Och mycket riktigt. Hon hörde hur han pratade i telefon och en halvtimme
senare så knackade polisen på dörren. Två poliser dök
upp. Den ena kom in i köket och tittade sig omkring, den andra ställde
sig i dörröppningen.
"Och hur är det här då? frågade han som kom in och ställde sig med händerna i sidorna. " Här har det gått vilt till ser jag. Har ni fest?"fortsatte han.
" Det har blivit lite livat " svarade hennes man " du vet hur det kan bli "
Då kom hennes son in till köket.
"Det var jag som ringde efter er eftersom min mor inte ville att jag skulle ingripa" sa han till polisen. " Han har gått bärsärkagång och nu står han och kastar kniv på min mor och har gjort det ett antal gånger. Ni kan väl ta honom med er så att han nyktrar till?"
Då vänder sig polisen till henne, tittar uppifrån och ner på henne och frågar:
"Vad har han gjort dig då? Du ser för jäklig ut. Är du onykter?"
Hon såg väl inget vidare ut just för tillfället. Hon var trött och hade gråtit efter ett antal slag som hon fått under kvällen.
" Nej, jag är inte onykter. Jag dricker inte överhuvudtaget." svarade hon. " Och det _enda_ som han gjort mig är att kasta kniv på mig och gett mig några örfilar under kvällens gång. Plus att han slagit sönder halva köket, som du kanske ser. Är inte det tillräckligt för att ni ska kunna ta honom med er?"
Polisen vände sig om och tittade på sin kollega och svarade:
" Men ni är ju gifta så vi kan inget göra! Och än så länge har han inte gjort dig något."
" Du," svarade hon " om han gör något mera än hittills så behöver jag inte er hjälp utan då är det bårhuset som gäller, så tack för hjälpen för denhär gången."
Då blev hennes son förbannad och sa:
" Ni kan dra åt helvete så fixar jag själv dethär! Försvinn härifrån!"
Poliserna åkte iväg. När dom hade åkt så tog hennes son henne i armen och sa till henne:
"Nu tar du din handväska och bilen och sticker härifrån, mamma, så sköter jag resten." Och det gjorde hon.
Den gången kunde hon hålla sig undan en vecka. Tills en s.k. väninna till henne visade sig vara mera "väninna" till hennes man och skvallrade om var hon befann sig.
© Tina
Flykten
Den 12 januari 1999 fick jag hjälp att fly. Fly från
ett över 30 årigt äktenskap fyllt av misshandel och övergrepp.
Hämtades med bil men fick ingenting annat med mig än kläderna
jag stod och gick i och min handväska. Några km från mitt
hem så bytte vi bil och fortsatte flykten. Varför byte av bil?
Jo för att om den första bilen hade blivit uppmärksammad så
skulle den vilseleda förföljarna. Flykten gick 80 mil bort.
Först två veckorna så hade jag ingen kontakt med någon
av mina gamla bekanta, min son eller min syster. Men sedan insåg jag
att jag måste meddela dem att jag flytt så de inte började
undra. De fick inte veta var jag befann mig men jag ringde dem kontinueligt
från skyddat nummer.
Första två månaderna så gick jag inte ut dagtid. Sov
knappast två nätter på ett och samma ställe. Hade svårigheter
att sova. Så fort jag hörde något ljud, som var ovant för
mig och som jag inte visste varifrån det kom, så for jag upp från
sängen. Ibland sov jag fullt påklädd med handväskan bredvid
sängen. Jag var som en brottsling på flykt undan rättvisan.
Varje gång som jag såg en bil,som jag tyckte jag kände igen,
så kände jag svetten rinna och paniken steg. Dessa två månader
var ett helvete utan lika! Det går inte att med ord beskriva den känsla
som man har i sig när man lever på dethär sättet. Jag
rökte mycket, åt lite, sov dåligt. Höll på att
ge upp! Hur länge skulle jag orka leva såhär? Jag som drivit
eget företag i många år, och i övrigt varit mycket aktiv
och kreativ, trots mitt destruktiva äktenskap, hur länge skulle
jag orka leva såhär? Inte länge!. Och det gjorde jag inte
heller.
På internationella kvinnodagen den 8 mars så stegade jag in på
arbetsförmedligen. Fick en handläggare som lyssnade och förstod
i vilken situation jag befann mig. Hon ordnade ett jobb åt mig, ordnade
så att jag fick ekonomisk hjälp från socialen. Och dessa
personer som hjälpte mig såg också till att alla uppgifter
om mig hölls hemlig. Även på min nya arbetsplats.
Nu hade jag kommit igång med mitt nya liv. Bostad hade jag men min adress
fanns på ett ställe och själv bodde jag på ett annat
ställe. Det var och är 3 mil emellan.
Sökte nytt namn och nya personuppgifter. Fick det. Fick också skyddad
identitet. Och allt kostade pengar. Som tur var så hade jag lyckats
få ett jobb.
Men sedan började det gå snett.
Ansökte om skillsmässa men fick det inte. Min f d gick inte med
på skillsmässa så jag fick vänta ett halvår men
sedan fick jag det automatiskt. Men då brakade helvetet lös!
I samband med att skillsmässan gick igenom så fick min f d veta
alla mina nya uppgifter. En tjänsteman på tingsrätten hade
uppgivit alla uppgifter! Tingsrätten ursäktade sig med att tjänstemannen
var en vikarie men jag kunde inget göra. Hänt var hänt.
Två veckor efter att skillsmässan var klar så åkte
jag till min postadress för att kolla posten. Det gjorde jag två
ggr i veckan. Såg en röd Volvo stående utanför trappan
men såg inte till någon människa. Gick in i trappan, tog
posten och gick ut igen. Vem står inte utanför?
Jo min f d! Volvon var hans och han hade, antagligen, gömt sig på
något sätt så att jag inte såg honom. Han stod och
skällde på mig vilken hora jag var, att jag var sinnesförvirrad
och att ingen normal kvinna gör som jag gjort. Bara lämna allt!
På något sätt så kom jag ifrån honom och körde
iväg. Såg i backspegeln att han följde efter men jag hade
redan lärt mig gatorna i stan så jag villade bort honom. När
jag väl lugnat ner mig så ringde jag en person som kom och hämtade
mig och bilen. Bilen kördes bort och gömdes. Men naturligtvis så
hade mitt x tagit registernumret på bilen så det var lätt
att få reda på vems den var.
Så nu började terrorn.Ägaren till bilen blev uppringd och
hotad. Hans släkt blev hotad. De polisanmälde men inget kunde bevisas.
Mitt bankkonto tömdes och jag fick ta ett nytt konto. Jag fick byta telefonnummer
fem ggr på ett år. Trots att jag hade hemliga nummer och bara
ett mobil nummer så läckte uppgifterna som ett såll. Nu har
jag ett hemligt abonnemang på en annan person som ställt upp och
hjälpt mig. Det började komma brev och kort. Innehållet var
varierande. Dels hot om att ta livet av mig, dels vädjan om jag skall
glömma allt och komma tillbaka. Han skrev på olika språk.
En gång till fick jag ett besök av mitt x. Men då ringde
jag polisen och de kom och körde iväg honom från mig så
jag kom undan. Men de kunde inte ta honom för han hade inte gjort mig
något.
När jag fått en hel del brevledes så tröttnade jag och
gick till polisen. Först så tog det en lång tid förrän
något hände alls. Den delen av breven som var skrivna på
andra språk skulle översättas och de hade ingen som kunde
göra det. Påstod de! Men till sist så ordnade det sig med
översättningen. Sökte besöksförbud men fick inte
det för att det ansågs att hotbilden mot mig inte är så
stor eftersom jag inte har barn! Visst är det helt okey att kvinnor med
barn kommer i första hand men vi andra då? Vi har också ett
liv. Är vi inte lika värda som människa bara för att vi
inte har barn att ta hänsyn till? Tydligen inte!
Idag, tre år efter flykten, så bor jag fortfarande på ett
ställe och min postadress har jag på ett annat ställe. Efter
ett antal små händelser så är jag igen och går
omkring med ögon i nacken, jobbar på nätterna för att
slippa gå ut på dagen. Alla mina uppgifter har skyddats av min
arbetsgivare.
Polisen fått en hög med kort och brev men det enda
de gör är att säga
"Låt han komma så tar vi hand om honom när han är
här!"
Mitt x har alltid sagt att om jag lämnar honom så ska han ta livet av mig och jag vet att det kommer en dag när så sker. Och då behöver jag ingen polishjälp mera!
Då blir jag bara ett nummer i statistiken!
© Tina